torsdag 18 maj 2017

Esra, 3 Kapitlet

Esra, 3 Kapitlet

                Brännoffersaltaret.  Lövhyddohögtiden.
                       Templets grundläggning.

  1.  När sjunde månaden nalkades och Israels barn nu voro bosatta i
      sina städer, församlade sig folket såsom en man till Jerusalem.
      >Dom. 20,1. Neh. 8,1.
  2.  Och Jesua, Josadaks son, och hans bröder, prästerna, och
      Serubbabel, Sealtiels son, och hans bröder stodo upp och byggde
      Israels Guds altare för att offra brännoffer därpå, såsom det
      var föreskrivet i gudsmannen Moses lag.
      >3 Mos. 6,9 f. 5 Mos. 12,13 f. Matt. 1,12.
  3.  De uppförde altaret på dess plats, ty en förskräckelse hade
      kommit över dem för de främmande folken; och de offrade åt
      HERREN brännoffer därpå, morgonens och aftonens brännoffer.
      >4 Mos. 28,3 f.

  4.  Och de höllo lövhyddohögtiden, såsom det var föreskrivet, och
      offrade brännoffer för var dag till bestämt antal, på stadgat
      sätt, var dag det för den dagen bestämda antalet,
      >3 Mos. 23,34 f. 4 Mos. 29,12 f.
  5.  och därefter det dagliga brännoffret och de offer som hörde till
      nymånaderna och till alla HERRENS övriga helgade högtider, så
      ock alla de offer som man frivilligt frambar åt HERREN.
      >Neh. 10,32 f.

  6.  På första dagen i sjunde månaden begynte de att offra brännoffer
      åt HERREN, innan grunden till HERRENS tempel ännu var lagd.
  7.  Och de gåvo penningar åt stenhuggare och timmermän, så ock
      matvaror, dryckesvaror och olja åt sidonierna och tyrierna, för
      att dessa sjöledes skulle föra cederträ från Libanon till Jafo,
      i enlighet med den tillåtelse som Kores, konungen i Persien,
      hade givit dem.
      >2 Krön. 2,16.

  8.  Och året näst efter det då de hade kommit till Guds hus i
      Jerusalem, i andra månaden, begyntes verket av Serubbabel,
      Sealtiels son, och Jesua, Josadaks son, och deras övriga bröder,
      prästerna och leviterna, och av alla dem som ur fångenskapen
      hade kommit till Jerusalem; det begyntes därmed att de anställde
      leviterna, dem som voro tjugu år gamla eller därutöver, till att
      förestå arbetet på HERRENS hus.
  9.  Och Jesua med sina söner och bröder och Kadmiel med sina söner,
      Judas söner, allasammans, blevo anställda till att hava uppsikt
      över dem som utförde arbetet på Guds hus, sammaledes ock
      Henadads söner med sina söner och bröder, leviterna.
      >Esr. 2,40.

 10.  Och när byggningsmännen lade grunden till HERRENS tempel,
      ställdes prästerna upp i ämbetsskrud med trumpeter, så ock
      leviterna, Asafs barn, med cymbaler, till att lova HERREN, efter
      Davids, Israels konungs, anordning.
      >2 Krön. 29,25 f.
 11.  Och de sjöngo, under lov och tack till HERREN, därför att han är
      god, och därför att hans nåd varar evinnerligen över Israel.
      Och allt folket jublade högt till HERRENS lov, därför att
      grunden till HERRENS hus var lagd.
      >2 Krön. 5,13. 7,3. Ps. 136,1.
 12.  Men många av prästerna och leviterna och huvudmännen för
      familjerna, de gamle som hade sett det förra huset, gräto
      högljutt, när de sågo grunden läggas till detta hus, många åter
      jublade och voro så glada att de ropade med hög röst.
      >Hagg. 2,2 f.
 13.  Och man kunde icke skilja mellan det högljudda, glada jubelropet
      och folkets högljudda gråt; ty folket ropade så högt att ljudet
      därav hördes vida omkring.

Esra, 2 Kapitlet

Esra, 2 Kapitlet

                 Förteckning på dem som återvände med
                   Serubbabel.  Gåvor till templet.

  1.  Och dessa voro de män från hövdingdömet, som drogo upp ur den
      landsflykt och fångenskap i Babel, till vilken de hade blivit
      bortförda av Nebukadnessar, konungen i Babel, och som vände
      tillbaka till Jerusalem och Juda, var och en till sin stad,
      >Esr. 8,1 f. Neh. 7,5 f.
  2.  i det att de följde med Serubbabel, Jesua, Nehemja, Seraja,
      Reelaja, Mordokai, Bilsan, Mispar, Bigvai, Rehum och Baana.

      Detta var antalet män av Israels meniga folk:
  3.  Pareos' barn: två tusen ett hundra sjuttiotvå;
  4.  Sefatjas barn: tre hundra sjuttiotvå;
  5.  Aras barn: sju hundra sjuttiofem;
  6.  Pahat-Moabs barn, av Jesuas och Joabs barn: två tusen åtta
      hundra tolv;
  7.  Elams barn: ett tusen två hundra femtiofyra;
  8.  Sattus barn: nio hundra fyrtiofem;
  9.  Sackais barn: sju hundra sextio;
 10.  Banis barn: sex hundra fyrtiotvå;
 11.  Bebais barn: sex hundra tjugutre;
 12.  Asgads barn: ett tusen två hundra tjugutvå;
 13.  Adonikams barn: sex hundra sextiosex;
 14.  Bigvais barn: två tusen femtiosex;
 15.  Adins barn: fyra hundra femtiofyra;
 16.  Aters barn av Hiskia: nittioåtta;
 17.  Besais barn: tre hundra tjugutre;
 18.  Joras barn: ett hundra tolv;
 19.  Hasums barn: två hundra tjugutre;
 20.  Gibbars barn: nittiofem;
 21.  Bet-Lehems barn: ett hundra tjugutre;
 22.  männen från Netofa: femtiosex;
 23.  männen från Anatot: ett hundra tjuguåtta;
 24.  Asmavets barn: fyrtiotvå;
 25.  Kirjat-Arims, Kefiras och Beerots barn: sju hundra fyrtiotre;
 26.  Ramas och Gebas barn: sex hundra tjuguen;
 27.  männen från Mikmas: ett hundra tjugutvå;
 28.  männen från Betel och Ai: två hundra tjugutre;
 29.  Nebos barn: femtiotvå;
 30.  Magbis' barn: ett hundra femtiosex;
 31.  den andre Elams barn: ett tusen två hundra femtiofyra;
 32.  Harims barn: tre hundra tjugu;
 33.  Lods, Hadids och Onos barn: sju hundra tjugufem;
 34.  Jerikos barn: tre hundra fyrtiofem;
 35.  Senaas barn: tre tusen sex hundra trettio.

 36.  Av prästerna: Jedajas barn av Jesuas hus: nio hundra sjuttiotre;
 37.  Immers barn: ett tusen femtiotvå;
 38.  Pashurs barn: ett tusen två hundra fyrtiosju;
 39.  Harims barn: ett tusen sjutton.

 40.  Av leviterna: Jesuas och Kadmiels barn, av Hodaujas barn:
      sjuttiofyra;
 41.  av sångarna: Asafs barn: ett hundra tjuguåtta;
 42.  av dörrvaktarnas barn: Sallums barn, Aters barn, Talmons barn,
      Ackubs barn, Hatitas barn, Sobais barn: alla tillsammans ett
      hundra trettionio.

 43.  Av tempelträlarna: Sihas barn, Hasufas barn, Tabbaots barn,
 44.  Keros' barn, Siahas barn, Padons barn,
 45.  Lebanas barn, Hagabas barn, Ackubs barn,
 46.  Hagabs barn, Samlais barn, Hanans barn,
 47.  Giddels barn, Gahars barn, Reajas barn,
 48.  Resins barn, Nekodas barn, Gassams barn,
 49.  Ussas barn, Paseas barn, Besais barn,
 50.  Asnas barn, Meunims barn, Nefisims barn,
 51.  Bakbuks barn, Hakufas barn, Harhurs barn,
 52.  Basluts barn, Mehidas barn, Harsas barn,
 53.  Barkos' barn, Siseras barn, Temas barn,
 54.  Nesias barn, Hatifas barn.

 55.  Av Salomos tjänares barn: Sotais barn, Hassoferets barn, Perudas
      barn,
 56.  Jaalas barn, Darkons barn, Giddels barn,
 57.  Sefatjas barn, Hattils barn, Pokeret-Hassebaims barn, Amis barn.

 58.  Tempelträlarna och Salomos tjänares barn utgjorde tillsammans
      tre hundra nittiotvå.

 59.  Och dessa voro de som drogo åstad från Tel-Mela, Tel-Harsa,
      Kerub, Addan och Immer, men som icke kunde uppgiva sina familjer
      och sin släkt och huruvida de voro av Israel:
 60.  Delajas barn, Tobias barn, Nekodas barn, sex hundra femtiotvå.
 61.  Och av prästernas barn: Habajas barn, Hackos' barn, Barsillais
      barn, hans som tog en av gileaditen Barsillais döttrar till
      hustru och blev uppkallad efter deras namn.
      >2 Sam. 19,31 f.
 62.  Dessa sökte efter sina släktregister, men kunde icke finna dem;
      därför blevo de såsom ovärdiga uteslutna från prästadömet.
 63.  Och ståthållaren tillsade dem att de icke skulle få äta av det
      högheliga, förrän en präst uppstode med urim och tummim.
      >2 Mos. 28,30. 4 Mos. 27,21.

 64.  Hela församlingen utgjorde sammanräknad fyrtiotvå tusen tre
      hundra sextio,
 65.  förutom deras tjänare och tjänarinnor, som voro sju tusen tre
      hundra trettiosju.  Och till dem hörde två hundra sångare och
      sångerskor.
 66.  De hade sju hundra trettiosex hästar, två hundra fyrtiofem
      mulåsnor,
 67.  fyra hundra trettiofem kameler och sex tusen sju hundra tjugu
      åsnor.

 68.  Och somliga av huvudmännen för familjerna gåvo, när de kommo
      till HERRENS hus i Jerusalem, frivilliga gåvor till Guds hus,
      för att det åter skulle byggas upp på samma plats.
 69.  De gåvo, efter som var och en förmådde, till arbetskassan i guld
      sextioett tusen dariker och i silver fem tusen minor, så ock ett
      hundra prästerliga livklädnader.
 70.  Och prästerna, leviterna, en del av meniga folket, sångarna,
      dörrvaktarna och tempelträlarna bosatte sig i sina städer: hela
      Israel i sina städer.

Esra, 1 Kapitlet

Esra, 1 Kapitlet

                Kores' påbud.  Judarnas tillredelser för
                       hemfärden.  Tempelkärlen.

  1.  Men i den persiske konungen Kores' första regeringsår uppväckte
      HERREN -- för att HERRENS ord från Jeremias mun skulle
      fullbordas -- den persiske konungen Kores' ande, så att denne
      lät utropa över hela sitt rike och tillika skriftligen kungöra
      följande:
      >2 Krön. 36,22 f. Jer. 25,12. 29,10.
  2.  »Så säger Kores, konungen i Persien: Alla riken på jorden har
      HERREN, himmelens Gud, givit mig; och han har anbefallt mig att
      bygga honom ett hus i Jerusalem i Juda.
  3.  Vemhelst nu bland eder, som tillhör hans folk, med honom vare
      hans Gud, och han drage upp till Jerusalem i Juda för att bygga
      på HERRENS, Israels Guds, hus; han är den Gud som bor i
      Jerusalem.
      >Esr. 4,3. 5,13. Ps. 76,2 f.
  4.  Och varhelst någon ännu finnes kvar, må han av folket på den ort
      där han bor såsom främling få hjälp med silver och guld, med
      gods och boskap, detta jämte vad som frivilligt gives till Guds
      hus i Jerusalem.»

  5.  Då stodo huvudmännen för Judas och Benjamins familjer upp,
      ävensom prästerna och leviterna, alla de vilkas ande Gud
      uppväckte till att draga upp och bygga på HERRENS hus i
      Jerusalem.
  6.  Och alla de som bodde i deras grannskap understödde dem med
      silverkärl, med guld, med gods och boskap och med dyrbara
      skänker, detta förutom allt vad man eljest frivilligt gav.

  7.  Och konung Kores utlämnade de kärl till HERRENS hus, som
      Nebukadnessar hade fört bort ifrån Jerusalem och låtit sätta in
      i sin guds hus.
      >2 Kon. 24,13. 25,14 f.  2 Krön. 36,7, 18. Esr. 5,14.
  8.  Dem utlämnade nu Kores, konungen i Persien, åt skattmästaren
      Mitredat, och denne räknade upp den åt Sesbassar, hövdingen för
      Juda.
  9.  Och detta var antalet av dem: trettio bäcken av guld, ett tusen
      bäcken av silver, tjugunio andra offerkärl,
 10.  trettio bägare av guld, fyra hundra tio silverbägare av ringare
      slag, därtill ett tusen andra kärl.
 11.  Kärlen av guld och silver utgjorde tillsammans fem tusen fyra
      hundra.  Allt detta förde Sesbassar med sig, när de som hade
      varit i fångenskapen drogo upp från Babel till Jerusalem.

Andra Krönikeboken, 36 Kapitlet

Andra Krönikeboken, 36 Kapitlet

                 Joahas, Jojakim, Jojakin och Sidkia
                konungar i Juda.  Jerusalems förstöring
                 genom Nebukadnessar.  och Juda rikes
                       undergång.  Kores' påbud.

  1.  Och folket i landet tog Josias son Joahas och gjorde honom till
      konung i Jerusalem efter hans fader.
      >2 Kon. 23,30 f.
  2.  Joahas var tjugutre år gammal, när han blev konung, och han
      regerade tre månader i Jerusalem.
  3.  Konungen i Egypten avsatte honom i Jerusalem och pålade landet
      en skatt av ett hundra talenter silver och en talent guld.
  4.  Och konungen i Egypten gjorde hans broder Eljakim till konung
      över Juda och Jerusalem och förändrade hans namn till Jojakim
      men hans broder Joahas, honom tog Neko med sig, och han förde
      honom till Egypten.

  5.  Jojakim var tjugufem år gammal när han blev konung, och han
      regerade elva år i Jerusalem.  Han gjorde vad ont var i HERRENS,
      sin Guds, ögon.
  6.  Och Nebukadnessar, konungen i Babel, drog upp mot honom och
      fängslade honom med kopparfjättrar och förde honom bort till
      Babel.
      >2 Kon. 24,1 f.
  7.  Och en del av kärlen i HERRENS hus förde Nebukadnessar till
      Babel, och han satte in dem i sitt tempel i Babel.
      >Dan. 1,2.

  8.  Vad nu mer är att säga om Jojakim och om de styggelser som han
      gjorde, och om vad han eljest har befunnits vara skyldig till,
      det finnes upptecknat i boken om Israels och Juda konungar.  Och
      hans son Jojakin blev konung efter honom.
      >2 Kon. 24,5 f.

  9.  Jojakin var åtta år gammal, när han blev konung, och han
      regerade tre månader och tio dagar i Jerusalem.  Han gjorde vad
      ont var i HERRENS ögon.
      >2 Kon. 24,8 f.
 10.  Och vid följande års början sände konung Nebukadnessar och lät
      hämta honom till Babel, tillika med de dyrbara kärlen i HERRENS
      hus; och han gjorde hans broder Sidkia till konung över Juda och
      Jerusalem.

 11.  Sidkia var tjuguett år gammal, när han blev konung, och han
      regerade elva år i Jerusalem.
      >2 Kon. 24,18 f. Jer. 37,1 f. 52,1 f.
 12.  Han gjorde vad ont var i HERRENS, sin Guds, ögon; han ödmjukade
      sig icke för profeten Jeremia, som talade HERRENS ord.
 13.  Han avföll från konung Nebukadnessar, som hade tagit ed av honom
      vid Gud.  Och han var hårdnackad och förstockade sitt hjärta, så
      att han icke omvände sig till HERREN, Israels Gud.
      >Hes. 17,13 f.
 14.  Alla de översta bland prästerna och folket försyndade sig ock
      storligen i otrohet mot Gud med hedningarnas alla styggelser och
      orenade HERRENS hus, som han hade helgat i Jerusalem.
 15.  Och HERREN, deras faders Gud, skickade sina budskap till dem
      titt och ofta genom sina sändebud, ty han ömkade sig över sitt
      folk och sin boning.
 16.  Men de begabbade Guds sändebud och föraktade hans ord och
      bespottade hans profeter, till dess HERRENS vrede över hans folk
      växte så, att ingen bot mer fanns.
 17.  Då sände han emot dem kaldéernas konung, och denne dräpte deras
      unga män med svärd i deras helgedomshus och skonade varken
      ynglingar eller jungfrur, ej heller gamla och gråhårsmän; allt
      blev givet i hans hand.
      >2 Kon. 25.1 f.
 18.  Och alla kärl i Guds hus, både stora och små, och skatterna i
      HERRENS hus, så ock konungens och hans förnämsta mäns skatter,
      allt förde han till Babel.
 19.  Och man brände upp Guds hus och bröt ned Jerusalems mur, och
      alla dess palats brände man upp i eld och förstörde alla de
      dyrbara föremål som funnos där.
 20.  Och dem som hade undsluppit svärdet förde han bort i fångenskap
      till Babel, och de blevo tjänare åt honom och åt hans söner,
      till dess att perserna kommo till väldet --
 21.  för att HERRENS ord genom Jeremias mun skulle uppfyllas --
      alltså till dess att landet hade fått gottgörelse för sina
      sabbater.  Ty medan det låg öde, hade det sabbat -- till dess att
      sjuttio år hade gått till ända.
      >3 Mos. 26,34 f. Jer. 25,12. 29,10. Dan. 9,2.

 22.  Men i den persiske konungens Kores' första regeringsår uppväckte
      HERREN -- för att HERRENS ord genom Jeremias mun skulle
      fullbordas -- den persiske konungen Kores' ande, så att denne
      lät utropa över hela sitt rike och tillika skriftligen kungöra
      följande:
      >Esr. 1,1 f. Jes. 44,28.
 23.  »Så säger Kores, konungen i Persien: Alla riken på jorden har
      HERREN, himmelens Gud, givit mig; och han har anbefallt mig att
      bygga honom ett hus i Jerusalem i Juda.  Vemhelst nu bland eder,
      som tillhör hans folk, med honom vare HERREN, hans Gud, och han
      drage ditupp.»

Andra Krönikeboken, 35 Kapitlet

Andra Krönikeboken, 35 Kapitlet

               Josias påskhögtid.  Hans död vid Megiddo.

  1.  Därefter höll Josia HERRENS påskhögtid i Jerusalem; man slaktade
      påskalammet på fjortonde dagen i första månaden.
      >2 Mos. 12,6. 2 Kon. 23,21 f. 2 Krön. 30,1.
  2.  Och han fastställde prästernas åligganden och styrkte dem till
      tjänstgöringen i HERRENS hus.
  3.  Och han sade till leviterna som undervisade hela Israel, och som
      voro helgade åt HERREN: »Sätten den heliga arken i det hus som
      Salomo, Davids son, Israels konung, har byggt.  Den skall icke
      mer vara en börda på edra axlar.  Tjänen nu HERREN, eder Gud, och
      hans folk Israel.
      >4 Mos. 7,9.
  4.  Gören eder redo efter edra familjer, i edra avdelningar, enligt
      vad David, Israels konung, har föreskrivit, och enligt hans son
      Salomos föreskrifter,
  5.  och inställen eder i helgedomen, ordnade efter edra bröders, det
      meniga folkets, familjeskiften, så att en avdelning av en
      levitisk familj kommer på vart skifte.
  6.  Och slakten påskalammet och helgen eder och reden till det för
      edra bröder, så att I gören efter HERRENS ord genom Mose.»

  7.  Och Josia gav åt det meniga folket såsom offergärd småboskap,
      dels lamm och dels killingar, till ett antal av trettio tusen,
      alltsammans till påskoffer, åt alla som voro där tillstädes, så
      ock tre tusen fäkreatur, detta allt av konungens enskilda
      egendom.
      >2 Krön. 30,24.
  8.  Och hans förnämsta män gåvo efter sin fria vilja offergåvor åt
      folket, åt prästerna och leviterna.  Hilkia, Sakarja och Jehiel,
      furstarna i Guds hus, gåvo åt prästerna två tusen sex hundra
      lamm och killingar till påskoffer, så ock tre hundra fäkreatur.
  9.  Men Konanja och hans bröder, Semaja och Netanel, jämte Hasabja,
      Jegiel och Josabad, de översta bland leviterna, gåvo åt
      leviterna såsom offergärd fem tusen lamm och killingar till
      påskoffer, så ock fem hundra fäkreatur.

 10.  Så blev det då ordnat för gudstjänsten; och prästerna inställde
      sig till tjänstgöring på sina platser och likaledes leviterna,
      efter sina avdelningar, såsom konungen hade bjudit.
 11.  Därefter slaktade de påskalammet, och prästerna stänkte med
      blodet som de togo emot av leviterna; och dessa drogo av huden.
 12.  Och de avskilde brännoffersstyckena och delade ut dem åt det
      meniga folket, efter deras familjeskiften, för att de skulle
      offra dem åt HERREN, såsom det var föreskrivet i Moses bok.  På
      samma sätt gjorde de ock med fäkreaturen.
      >3 Mos. 3,14 f.
 13.  Och de stekte påskalammet på eld, på föreskrivet sätt; men
      tackoffersköttet kokade de i grytor, pannor och kittlar och
      delade ut det med hast åt allt det meniga folket.
      >2 Mos. 12,8 f.
 14.  Sedan redde de till åt sig själva och åt prästerna; ty
      prästerna, Arons söner, voro upptagna ända till natten med att
      offra brännoffret och fettstyckena; därför måste leviterna reda
      till både åt sig och åt prästerna, Arons söner.
 15.  Och sångarna, Asafs barn, stodo på sin plats, såsom David och
      Asaf och Heman och konungens siare Jedutun hade bjudit, och
      dörrvaktarna stodo var och en vid sin port; de behövde icke gå
      ifrån sin tjänstgöring, ty deras bröder, de andra leviterna,
      redde till åt dem.
      >1 Krön. 25,1 f.

 16.  Så blev allt ordnat för HERRENS tjänst på den dagen, i det att
      man höll påskhögtid och offrade brännoffer på HERRENS altare,
      såsom konung Josia hade bjudit.
 17.  De israeliter som voro där tillstädes höllo nu påskhögtid och
      firade det osyrade brödets högtid i sju dagar.
 18.  En påskhögtid lik denna hade icke blivit hållen i Israel sedan
      profeten Samuels tid; ty ingen av Israels konungar hade hållit
      en sådan påskhögtid som den vilken nu hölls av Josia jämte
      prästerna och leviterna och hela Juda och dem av Israel, som
      voro där tillstädes, jämväl Jerusalems invånare.
 19.  I Josias adertonde regeringsår hölls denna påskhögtid.

 20.  Efter allt detta, sedan Josia hade försatt templet i gott stånd,
      drog Neko, konungen i Egypten, upp för att strida vid Karkemis,
      som ligger vid Frat; och Josia drog ut mot honom.
      >2 Kon. 23,29 f.
 21.  Då skickade denne sändebud till honom och lät säga: »Vad har du
      med mig att göra, du Juda konung?  Det är icke mot dig jag nu
      kommer, utan mot min arvfiende, och Gud har befallt mig att
      skynda.  Hör upp att trotsa Gud, som är med mig, och tag dig
      till vara, så att han icke fördärvar dig.»
 22.  Men i stället för att vända om och lämna honom i fred förklädde
      Josia sig och gick att strida mot honom, utan att höra på Nekos
      ord, som dock kommo från Guds mun.  Och det kom till strid på
      Megiddos slätt.
 23.  Men skyttarnas skott träffade konung Josia; och konungen sade
      till sina tjänare: »Bären mig undan, ty jag är svårt sårad.»
 24.  Då buro hans tjänare honom från stridsvagnen och satte honom i
      hans andra vagn och förde honom till Jerusalem; och han gav upp
      andan och blev begraven där hans fäder voro begravna.  Och hela
      Juda och Jerusalem sörjde Josia.
      >Sak. 12,11.
 25.  Och Jeremia sjöng en klagosång över Josia.  Och alla sångare och
      sångerskor talade sedan i sina klagosånger om Josia, såsom man
      gör ännu i dag; och dessa sånger blevo allmänt gängse i
      Israel.  De finnas upptecknade bland »Klagosångerna».

 26.  Vad nu mer är att säga om Josia och om de fromma gärningar han
      gjorde, efter vad föreskrivet var i HERRENS lag,
 27.  och om annat som han företog sig under sin första tid såväl som
      under sin sista, det finnes upptecknat i boken om Israels och
      Juda konungar

Andra Krönikeboken, 34 Kapitlet

Andra Krönikeboken, 34 Kapitlet

               Josia konung i Juda.  Begynnelsen av hans
                reformation.  Anordningar för att sätta
                 templet i stånd.  Lagboken funnen av
                 översteprästen Hilkia.  Profetissan
                      Huldas svar till konungen.
                Fortsättningen av Josias reformation.

  1.  Josia var åtta år gammal, när han blev konung, och han regerade
      trettioett år i Jerusalem.
      >2 Kon. 22,1 f.
  2.  Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon och vandrade på sin fader
      Davids vägar och vek icke av vare sig till höger eller till
      vänster.

  3.  I sitt åttonde regeringsår, medan han ännu var en yngling,
      begynte han att söka sin fader Davids Gud; och i det tolfte året
      begynte han att rena Juda och Jerusalem från offerhöjderna och
      Aserorna och från de skurna och gjutna belätena.
  4.  Men Baalsaltarna brötos ned i hans åsyn, och solstoderna som
      voro uppställda på dem högg han ned, och Aserorna och de skurna
      och gjutna belätena slog han sönder och krossade dem till stoft
      och strödde ut stoftet på de mäns gravar, som hade offrat åt
      dem.
      >2 Kon. 23,6.
  5.  Och prästernas ben brände han upp på deras altaren.  Så renade
      han Juda och Jerusalem.
      >2 Kon. 23,16.
  6.  Och i Manasses, Efraims och Simeons städer ända till Naftali
      genomsökte han överallt husen.
  7.  Och sedan han hade brutit ned altarna och krossat Aserorna och
      belätena sönder till stoft och huggit ned alla solstoder i hela
      Israels land, vände han tillbaka till Jerusalem.

  8.  Och i sitt adertonde regeringsår, medan han höll på med att rena
      landet och templet, sände han Safan, Asaljas son, och Maaseja,
      hövitsmannen i staden, och kansleren Joa, Joahas' son, för att
      sätta HERRENS, sin Guds, hus i stånd.
  9.  Och de gingo till översteprästen Hilkia och avlämnade de
      penningar som hade influtit till Guds hus, sedan de av de
      leviter som höllo vakt vid tröskeln hade blivit insamlade från
      Manasse, Efraim och hela det övriga Israel, så ock från hela
      Juda och Benjamin och från Jerusalems invånare;
 10.  de överlämnade dem åt de män som förrättade arbete såsom
      tillsyningsmän vid HERRENS hus.  Sedan gåvos penningarna av dessa
      män, som förrättade arbete och hade befattning vid HERRENS hus
      med att laga huset och sätta det i stånd,
 11.  de gåvos åt timmermännen och byggningsmännen, till att inköpa
      huggen sten och trävirke till stockar, för att man därmed skulle
      timra upp de hus som Juda konungar hade förstört.
      >2 Krön. 24,7.
 12.  Och männen fingo vid sitt arbete handla på heder och tro; och
      tillsyningsmän över dem och föreståndare för arbetet voro Jahat
      och Obadja, leviter av Meraris barn, och Sakarja och Mesullam,
      av kehatiternas barn, så ock alla de leviter som voro kunniga på
      musikinstrumenter.
 13.  De hade ock tillsynen över bärarna, så att föreståndare funnos för
      alla arbetarna vid de särskilda göromålen.  Av leviterna togos
      ock skrivare, uppsyningsmän och dörrvaktare.

 14.  När de nu togo ut penningarna som hade influtit till HERRENS
      hus, fann prästen Hilkia HERRENS lagbok, den som hade blivit
      given genom Mose
 15.  Då tog Hilkia till orda och sade till sekreteraren Safan: »Jag
      har funnit lagboken i HERRENS hus.»  Och Hilkia gav boken åt
      Safan.
 16.  Och Safan bar boken till konungen och avgav därjämte sin
      berättelse inför konungen och sade: »Allt vad dina tjänare hava
      fått i uppdrag att göra, det göra de.
 17.  Och de hava tömt ut de penningar som funnos i HERRENS hus, och
      hava överlämnat dem åt tillsyningsmännen och åt arbetarna.»
 18.  Vidare berättade sekreteraren Safan för konungen och sade:
      »Prästen Hilkia har givit mig en bok.»  Och Safan föreläste därur
      för konungen
 19.  När konungen nu hörde lagens ord, rev han sönder sina kläder.
 20.  Och konungen bjöd Hilkia och Ahikam, Safans son, och Abdon,
      Mikas son, och sekreteraren Safan och Asaja, konungens tjänare,
      och sade:
 21.  »Gån och frågen HERREN för mig och för dem som äro kvar av
      Israel och Juda, angående det som står i den bok som nu har
      blivit funnen.  Ty stor är HERRENS vrede, den som är utgjuten
      över oss, därför att våra fäder icke hava hållit HERRENS ord och
      icke hava gjort allt som är föreskrivet i denna bok.»

 22.  Då gick Hilkia, tillika med andra som konungen sände åstad, till
      profetissan Hulda, hustru åt Sallum, klädkammarvaktaren, som var
      son till Tokehat, Hasras son; hon bodde i Jerusalem, i Nya
      staden.  Och de talade med henne såsom dem bjudet var.
 23.  Då svarade hon dem: »Så säger HERREN, Israels Gud: Sägen till
      den man som har sänt eder till mig:
 24.  Så säger HERREN: Se, över denna plats och över dess invånare
      skall jag låta olycka komma, alla de förbannelser som äro
      skrivna i den bok som man har föreläst för Juda konung --
      >3 Mos. 26,14 f. 5 Mos. 28,15 f.
 25.  detta därför att de hava övergivit mig och tänt offereld åt
      andra gudar, och så hava förtörnat mig med alla sina händers
      verk.  Min vrede skall utgjutas över denna plats och skall icke
      bliva utsläckt.
 26.  Men till Juda konung, som har sänt eder för att fråga HERREN,
      till honom skolen I säga så: Så säger HERREN, Israels Gud,
      angående de ord som du har hört:
 27.  Eftersom ditt hjärta blev bevekt och du ödmjukade dig inför Gud,
      när du hörde hans ord mot denna plats och mot dess invånare, ja,
      ödmjukade dig inför mig och rev sönder dina kläder och grät
      inför mig, fördenskull har jag ock hört dig, säger HERREN.
 28.  Se, jag vill samla dig till dina fäder, så att du får samlas
      till dem i din grav med frid, och dina ögon skola slippa att se
      all den olycka som jag skall låta komma över denna plats och
      dess invånare.»  Och de vände tillbaka till konungen med detta
      svar.

 29.  Då sände konungen åstad och lät församla alla de äldste i Juda
      och Jerusalem.
      >2 Kon. 23,1 f.
 30.  Och konungen gick upp i HERRENS hus med alla Juda män och
      Jerusalems invånare, också prästerna och leviterna, ja, allt
      folket, ifrån den störste till den minste.  Och han läste upp för
      dem allt vad som stod i förbundsboken, som hade blivit funnen i
      HERRENS hus.
 31.  Och konungen trädde fram på sin plats och slöt inför HERRENS
      ansikte det förbundet, att de skulle följa efter HERREN och
      hålla hans bud, hans vittnesbörd och hans stadgar, av allt sitt
      hjärta och av all sin själ, och göra efter förbundets ord, dem
      som voro skrivna i denna bok.
      >2 Krön. 15,12.
 32.  Och han lät alla som funnos i Jerusalem och Benjamin träda in i
      förbundet Och Jerusalems invånare gjorde efter Guds, sina fäders
      Guds, förbund.
 33.  Och Josia skaffade bort alla styggelser ur Israels barns alla
      landområden, och tillhöll alla dem som funnos i Israel att tjäna
      HERREN, sin Gud.  Så länge han levde, veko de icke av ifrån
      HERREN, sina fäders Gud.

Andra Krönikeboken, 33 Kapitlet

Andra Krönikeboken, 33 Kapitlet

                  Manasse och Amon konungar i Juda.

  1.  Manasse var tolv år gammal, när han blev konung, och han
      regerade femtiofem år i Jerusalem.
      >2 Kon. 21,1 f.
  2.  Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, efter den styggeliga
      seden hos de folk som HERREN hade fördrivit för Israels barn.
  3.  Han byggde åter upp de offerhöjder som hans fader Hiskia hade
      brutit ned, och reste altaren åt Baalerna och gjorde Aseror, och
      tillbad och tjänade himmelens hela härskara.
      >2 Krön. 31,1.
  4.  Ja, han byggde altaren i HERRENS hus, det om vilket HERREN hade
      sagt: »I Jerusalem skall mitt namn vara till evig tid.»
      >5 Mos. 12,5. 2 Sam. 7,10, 13. 1 Kon. 8,29, 9,3. 2 Krön. 7,12.
  5.  Han byggde altaren åt himmelens hela härskara på de båda
      förgårdarna till HERRENS hus.
  6.  Han lät ock sina barn gå genom eld i Hinnoms sons dal och övade
      teckentyderi, svartkonst och trolldom och skaffade sig
      andebesvärjare och spåmän och gjorde mycket som var ont i
      HERRENS ögon, så att han förtörnade honom.
  7.  Och avgudabelätet som han hade låtit göra satte han i Guds hus,
      om vilket Gud hade sagt till David och till hans son Salomo:
      »Vid detta hus och vid Jerusalem, som jag har utvalt bland alla
      Israels stammar, vill jag fästa mitt namn för evig tid.
      >2 Krön. 7,16.
  8.  Och jag skall icke mer låta Israel vandra bort ifrån det land
      som jag har bestämt åt edra fäder, om de allenast hålla och göra
      allt vad jag har bjudit dem, alldeles efter den lag, de stadgar
      och rätter som de hava fått genom Mose.»
  9.  Men Manasse förförde Juda och Jerusalems invånare, så att de
      gjorde mer ont än de folk som HERREN hade förgjort för Israels
      barn.

 10.  Och HERREN talade till Manasse och hans folk, men de aktade icke
      därpå.
      >2 Kon. 21,10 f.
 11.  Då lät HERREN den assyriske konungens härhövitsmän komma över
      dem; de slogo Manasse i bojor och fängslade honom med
      kopparfjättrar och förde honom till Babel.
      >5 Mos. 28,36. 2 Kon. 19,28. Hes. 19,4.
 12.  Men när han nu var i nöd, bön föll han inför HERREN, sin Gud,
      och ödmjukade sig storligen för sina fäders Gud.
 13.  Och när han så bad till honom, lät han beveka sig och hörde hans
      bön och lät honom komma tillbaka till Jerusalem såsom
      konung.  Och då besinnade Manasse att HERREN är Gud.
 14.  Därefter byggde han en yttre mur till Davids stad västerut mot
      Gihon i dalen, intill Fiskporten, och runt omkring Ofel, och
      gjorde den mycket hög.  Och han insatte krigshövitsmän i alla
      befästa städer i Juda.
 15.  Och han skaffade bort de främmande gudarna och avgudabelätet ur
      HERRENS hus, så ock alla de altaren som han hade byggt på det
      berg där HERRENS hus stod och i Jerusalem, och kastade dem
      utanför staden.
 16.  Och han upprättade HERRENS altare och offrade tackoffer och
      lovoffer därpå, och uppmanade Juda att tjäna HERREN, Israels
      Gud.
 17.  Men folket offrade ännu på höjderna, dock allenast åt HERREN,
      sin Gud.
      >1 Kon. 3,2.

 18.  Vad nu mer är att säga om Manasse och om hans bön till sin Gud
      och om de ord som siarna talade till honom i HERRENS, Israels
      Guds, namn, det står i Israels konungars krönika.
      >2 Kon. 21,17 f.
 19.  Och om hans bön och huru han blev bönhörd, och om all hans synd
      och otrohet, och om de platser på vilka han byggde offerhöjder
      och ställde upp sina Aseror och beläten, innan han ödmjukade sig,
      härom är skrivet i Hosais krönika.
 20.  Och Manasse gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom
      där han bodde.  Och hans son Amon blev konung efter honom.

 21.  Amon var tjugutvå år gammal, när han blev konung, och han
      regerade två år i Jerusalem.
      >2 Kon, 21,19 f.
 22.  Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, såsom hans fader Manasse
      hade gjort; åt alla de beläten som hans fader Manasse hade låtit
      göra offrade Amon, och han tjänade dem.
 23.  Men han ödmjukade sig icke för HERREN, såsom hans fader Manasse
      hade gjort, utan denne Amon hopade skuld på skuld.
 24.  Och hans tjänare sammansvuro sig mot honom och dödade honom
      hemma i hans hus.
 25.  Men folket i landet dräpte alla som hade sammansvurit sig mot
      konung Amon.  Därefter gjorde folket i landet hans son Josia till
      konung efter honom.